Tron på Jesus har alltid funnits i mitt liv. ”Gode Gud välsigna maten” och ”Gud som haver barnen kär” var naturliga inslag i mitt hem. Det var självklart för mig att gå i söndagskolan, på barnmöten och följa med mamma och pappa till gudstjänsterna. Jag trivdes i kyrkans miljö - även om jag inte förstod allt som predikades.
Glädjen jag kände, när jag som 7-åring fick min egna Bibel, kan jag fortfarande minnas! Bibeln blev och är min trogna följeslagare – vägledare – inspiratör och tröstare än idag. Jag var knappt 8 år, när jag – helt utan påtryckning från någon – i församlingen bekände att: ”Jag vill följa Jesus och bli döpt.” Min pappa, som var pastor, döpte mig en vacker söndag i maj månad. En klasskamrat var medbjuden till dopet, jag ville gärna dela min glädje med henne! Det kändes viktigt att få bekänna min tro!
Ett annat starkt minne från barndomen är pappas förbön för mig varje morgon innanför ytterdörren, innan jag gick till skolan. Jag förstod inte då, vilken stor betydelse det hade för mig!
Rut, kvinnorna med stor betydelse Min första skolfröken Rut gav mig ett kort där hon hade skrivit en vers med en uppmaning: ”Bliv en liten stråle på vår mörka jord. Hälsa dem du möter med ett vänligt ord.” Dessa ord satte spår i mitt inre, jag vill ……. leva och lysa för Jesus.
En annan Rut fick betyda mycket under mina första tonår. Tant Rut, som jag sa på den tiden, samlade några unga flickor i sitt hem en gång i veckan. Hon bjöd oss på saft och världens godaste sockerkaka. Vi läste Bibeln och bad tillsammans. Allt var så enkelt, men betydde så mycket! Som ung stod jag inför olika val. Vem skall bli min livskamrat? Vad skall jag utbilda mig till? Jag bad om Guds ledning. Tiden gick, jag mötte Arne och vi blev kära i varandra. Efter mer än 52 års lyckligt äktenskap med honom och ett lika långt arbetsliv med ett yrke - som jag trivdes med – kan jag tydligt konstatera att Jesus hörde mina böner!
Änglavakt och beskydd mitt i lidandet Guds beskydd var påtagligt vid en trafikolycka - som kunde kostat mig livet och gjort mina tre barn moderlösa. Bilen blev skrot, men jag var oskadd. Änglavakt!
Guds trofasthet visade sig under en långdragen sjukdomsperiod i familjen, där vi till sist miste vår son i cancer. Vänners förböner, värme och omtanke var obeskrivlig. De var bevis på Gudsnärvaro mitt det svåra. Också där fanns en Rut som gav sitt stöd i sin roll som sjukhuspastor och medmänniska.
De svåra frågorna Har jag aldrig tvivlat på Guds existens när jag mött svårigheter? Hur kan jag tro på en god Gud, när jag till och med har mist ett barn? Det finns inget enkelt svar på detta. Men utan en tro på en god Gud hade varken jag eller min familj orkat leva vidare. Saknaden är fortfarande stor, men med Guds hjälp känner jag tacksamhet för den tid vi fick äga vår son. Så bär oss hoppet, om att vi skall ses en gång i den himmel, som Jesus talade om! Kanske kan jag, genom det som hänt mig, förstå någon annan – och på så sätt ”sprida lite ljus och hopp i vår mörka värld”. Jag kan inte se någon mening med vad som hände – men det kan kanske leda till något meningsfullt?
Tron och gemenskapen är allt Tron på Jesus betyder allt för mig idag. Den ger mig vila, trygghet, ro och framtidshopp! Till Jesus kan jag komma i bön med allt som tynger mig, oroar mig, plågar mig, men också med det som jag är tacksam och glad över! Jesus är min vän!
Gemenskap med andra som delar tron på Jesus betyder mycket för mig. Församlingen och gudstjänstgemenskapen är en livsnerv. Där får jag undervisning, som gör att jag kan växa i min tro.
I den lilla bönegruppsgemenskapen, med några vänner som möts regelbundet, finns det utrymme för samtal, frågor, bön och social samvaro. Där kan vi ”bära varandras bördor”, som Bibeln uppmanar oss att göra.
Jag kan uppleva Gudsnärvaro även i hemmet när jag läser min Bibel och ber i min ensamhet. Att be tillsammans med min man har alltid känts naturligt och har stärkt vår gemenskap.
Jag tänker tillbaka 65 år i tiden och minns en gudstjänst, där en flickkompis sjöng och jag spelade blockflöjt: ”Ett liv jag nu äger, som aldrig kan dö, där Kristus själv blivit min del…”. Idag kan jag med större tyngd och livserfarenhet sjunga den sången.
När jag var ung, så trodde jag……..nu när jag blivit gammal, så vet jag, att det är sant – att Jesus är en verklighet! Han har bevisat det på så många sätt i mitt liv.
Att följa Jesus var det mest betydelsefulla val som jag gjort i mitt liv! Jag är så tacksam, att jag fick den möjligheten! Jag vet att tron på Jesus håller, både att leva och dö på.
/Annette Isaksson
Publicera först din sida, logga sedan in direkt på din live hemsida från din dator eller mobil. Se till att du loggar in med ditt Wix-konto, så att du loggas in som administratör till din blogg.